Jag är manodepressiv

2010-10-26 @ 18:11 — 4 kommentarer

Jag har en sak att erkänna angående mig själv vilket faktiskt är en utav anledningarna till att jag tidigare inte har bloggat så mycket. Det är ingen hemlighet för släkt och vänner att jag inte har mått något vidare väldigt länge men jag tror ej att det i något tidigare inlägg har framgått här men nu har jag helt enkelt valt att komma ut med min sjukdom. Jag är manodepressiv eller bipolär som det även heter vilket kan göra livet till ett rent helvete om man ej blir behandlad. Jag har ju tidigare tagit upp min tidigare alkoholism och det är inte helt omöjligt att sjukdomen har en koppling till det.

Manodepressiv sjukdom uppkommer oftast i tonåren och när jag fick den vetenskapen för några månader sedan förstod jag varför det hade gått så dåligt i högstadiet, jag började då utveckla min sjukdom som senare skulle ha väldigt stor betydelse på hur jag skulle må några år senare. Jag gick till psykolog varje vecka och fick mediciner men inget hjälpte mot mina tankar, jag gick även upp väldigt mycket i vikt utav vissa tabletter jag fick.

I gymnasiet gick det i överstyr när min farmor dog samtidigt som jag förlorade nästan alla mina vänner i en dispyt och jag bröt även upp med min dåvarande flickvän i samma veva. Några dagar senare blev jag inlagd på psykiatriska kliniken där jag blev satt under observation då jag hade starkt uttryckt att jag ville begå självmord. Under tiden på psykiatriska kliniken blev jag rejält drogad, jag minns nästan inget förutom att de kom in och väckte mig för att ge mig mer tabletter.

Den första dagen på kliniken började jag fundera över hur jag kunde begå självmord med de ”verktyg” som jag hade i mitt rum, jag funderade på att på något sätt vässa min tandborste och sticka mig själv med den rakt i hjärtat flera gånger. Jag hade även funderingar på att hoppa ut genom fönstret men jag var på andra våningen. Inne på kliniken var det en hel del intressanta personer, men jag hade ingen lust att prata med dem då jag redan från början kände mig utanför.

Det blev dags att hålla ett familjemöte, jag öppnade mig totalt för min familj och enligt mig slutade det inte väl då orden inte verkade ha någon effekt på en person jag inte tänker nämna. Jag var riktigt trött på att vara instängd och till slut ljög jag rejält att jag mådde bra igen och till slut fick jag äntligen komma ut.

I gymnasiet var jag sjukskriven i närmare ett år, men jag vistades på skolan för att på något sätt hålla kontakt med de jag ansåg var mina vänner. Jag försökte en gång att vara med på en lektion men jag kände mig klaustrofobisk när jag väl satte inne i klassrummet och gav upp. Till slut gick jag ur skolan med fullständiga betyg men mot slutet var jag gravt alkoholiserad, det gick ändå vägen då jag kämpade väl trots allt.

När jag bodde ensam i min förra lägenhet försökte jag begå självmord genom att överdosera medicinen jag fick plus en hel del andra tabletter blandat med alkohol, jag ringde sedan en vän och sade hej då varpå hon ringde 112. Efter en kort stund ringde ett för mig okänt nummer och jag svarade, några minuter senare dök en ambulans upp och jag blev körd till sjukhuset. Jag berättade vad jag hade tagit och de körde iväg mig till ett rum på bår.

Jag minns inte så mycket om vad som hände förutom att jag hade väldigt svårt att hålla mig vaken och hon som undersökte mig blev allt mer irriterad på att jag rörde mig. Dagen efter vaknade jag upp och visste inte vart jag var, jag hade inte mina kläder på mig men de låg vid sängen. På min kropp satt en hel del för mig lustiga mätningsinstrument som jag slet av, jag klädde på mig mina kläder och kom på att min dåvarande flickvän var på väg hem till mig.

Jag ringde min flickvän och berättade att jag låg på sjukhuset men jag gick inte in på vad som hade hänt. Efter ett tag dök en läkare upp och de fixade ett möte med något kristeam som tog en rejäl stund på sig att dyka upp. Under mötet sade de att de var tvungna att kontakta mina föräldrar varpå jag sade att det bara skulle göra saken värre och då beslutade de att det kanske inte var någon bra idé. Minns inte om jag berättade vad som hade hänt för min flickvän just den dagen eller om det var dagen efter och jag kommer inte ihåg vilken respons jag fick.

På min vän var jag väldigt arg ett tag för att hon hade ”svikit” mig men efter några dagar tackade jag henne för vad hon hade gjort samtidigt som jag tänkte att jag nästa gång skulle strunta i att ringa till någon för att säga hej då och istället skriva ett brev och ta fler tabletter vilket tur nog inte blev av.

Nu några år senare tampas jag fortfarande med min sjukdom och det var först för några månader sedan som jag fick min diagnos och rätt medicin. Jag har problem som antagligen aldrig kommer gå bort men jag tänker minimera dess effekt markant. Just nu mår jag tämligen bra men jag kan falla vilket minut som helst och falla riktigt djupt i några månader. Jag har svårt för att hålla intresset för något, jag går in för en sak till 110% men någon månad senare har jag hittat något annat och kan inte längre hålla på med det jag höll på med tidigare vilket har inneburit att jag vissa tider inte bloggat alls.

Jag tampas fortfarande med självmordstankar och daglig ångest över saker som jag kanske egentligen skulle ha ångest för som hur en konversation med en helt okänd person gick tillväga, jag får ”flashback-ångest” som jag har valt att kalla det då ångesten kommer snabbt och går över lika fort. Jag svär åt mig själv då jag får den ångesten eller säger ”sluta” flera gånger. Jag vet inte om jag har blivit behandlad allt för sent men jag hoppas att allt kommer att förbättras inom några månader.

Jag jobbar med mina problem och just nu vill jag inte ge upp.

Ekke

Inlägg Twitter Facebook

Pysslar med allt möjligt och försöker hålla mig flytande.

4 kommentarer till Jag är manodepressiv

  1. Vill bara skriva att jag har läst vad du skriver. Vet inte om det hjälper men jag hoppas det!

  2. Det är självklart kul att folk läser och kommenterar det jag skriver om, det är en liten tröst men jag är egentligen inte ute efter att bli tröstad utan jag bara känner för att lätta mitt hjärta en aning även fast det kan innebära en del problem inom min umgångskrets. De flesta vet dock att jag inte riktigt har mått bra men det är först nu jag kommer ut med hur dåligt det har varit och vad det är för något som är fel på mig.

    Tack för dina kommentarer och för att du är en utav få som läser min blogg.

  3. Finns här för dig vännen och det vet du :) Hoppas också på att allt kommer bli bättre :)

  4. Tack gumman, vi hörs och syns

Kommentera

Text formatting is available via select HTML. <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

*

Comments links could be nofollow free.